Vintertid i Sveriges klimat behöver skodda hästar i allmänhet utrustas med broddar i skorna för att undvika att halka på hala underlag vilket kan leda till mycket allvarliga skador.
Nackdelar med broddar är att man hämmar den del av hovens naturliga mekanism för stötdämpning, då hoven normalt sett ska glida lite mot underlaget när den sätts i marken. Med broddar i skorna fås ett mer abrupt stopp när hoven landar vilket leder till att stöten från landningen kommer att fortplanta sig längre upp längs hästens ben, vilket ger ökad påfrestning på leder och ligament.
Om hästen rör sig på hårt underlag där brodden inte tränger ner i marken får man ett kraftigt ökat tryck på de delar av hovkapseln som är belägna direkt i anslutning till broddarna, med risk för hovsprickor som följd. Andra uppenbara risker när det gäller broddar är tramp- och sparkskador. För att undvika sparkskador bör man inte släppa ihop okända hästar i hagen när de är broddade, åtminstone på bakhovarna. Trampskador kan till viss del undvikas genom att man använder boots och skydd på hästens ben.
Generellt kan man säga att man ska använda så korta brodd som möjligt för att uppnå önskat halkskydd, för att minimera de negativa konsekvenserna. Det är lämpligt att ta bort broddarna då de inte behövs, till exempel vid transport och om väderleks- och underlagsförhållandena ändras, både för att minimera riskerna för tramp- och sparkskador men också för att undvika onödigt extra slitage på hästens leder och ligament.
2 brodd kan ge otillräckligt fäste på hårda och isiga underlag. Om hästen vistas på hårt underlag där brodden inte tränger ner i underlaget ger 2 brodd också en ändrad vinkel på hoven, en kileffekt som kan liknas vid att gå i högklackat. 4 brodd ger en kraftigare stoppeffekt vid hovisättningen i marken och ger också en sämre överrullning. Generellt kan det sägas att 2 brodd är att föredra om det ger tillräckligt gott fäste och halkskydd men om så inte är fallet bör man använda sig av 4 brodd.
Man kan tänka på att när hästen broddas för första gången för säsongen kan det vara klokt att ge den en period av lugnare träning med mest skritt i början, för att ge hästen en chans att vänja sig vid broddarna och på så sätt minska skaderisken.
Strålröta uppkommer när svamp och/eller bakterier angriper hovens mjuka horn i strålfårorna och det bildas då en illaluktande svart sörja. Även vita linjen kan drabbas och då benämns tillståndet bärrandsröta. Infektionen uppstår till följd av ett flertal faktorer. Att hästen står på fuktigt och/eller smutsigt underlag, bristfällig rengöring av hovarna och då framförallt strålfårorna, samt dålig hovkvalitet, hovarnas konformation, och då framförallt trånga strålfåror, smala, höga och trakttrånga hovar är faktorer som bidrar till utveckling av strålröta. Att luft kan komma in i strålfårorna är viktigt för att hålla dem friska. När hästen rör sig med en fungerande hovmekanism där hoven vidgas vid isättning och belastning bidrar detta till att pressa smuts ur strålfårorna och hålla hoven frisk. En häst som rör sig mindre drabbas därför lättare av strålröta. Sjukdomen uppstår något oftare på bakhovarna.
Viktigaste åtgärder är en korrekt och regelbunden verkning och hovvård samt daglig urkratsning av hovarna, framförallt innan hästen stallas in för natten, att hålla rent och torrt i boxen med rikligt med strö, att undvika fuktiga och leriga hagar i möjligaste mån samt att hålla hagarna rena från avföring och urin. Spån som strömedel verkar uttorkande på hoven och är att föredra jämfört med torv om hästen drabbats av strålröta. Den viktigaste behandlingsåtgärden är att hovslagaren verkar rent och skär bort angripet horn och att hästen därefter hålls på torrt underlag. Att enbart behandla med uttorkande medel är inte tillräckligt, men eventuellt kan man vara hjälpt av att använda dessa i tillägg till övriga åtgärder. Om problematiken blivit mer djupgående så att hästen blivit halt behöver den undersökas av veterinär.
Artikeln är framtagen av Brunmåla Hästklinik