Författarintervju Lena Furberg

Namn: Lena Furberg

Familj: Sambo, 20-årig dotter och 2 katter som båda flyttat in på eget bevåg.

Bästa stället att läsa på: Den gamla slitna fåtöljen från mitt barndomshem på Tuvan.

Favorithäst: Måste vara fd travaren Thesevs, som jag hyrde några somrar som tonåring, och förgäves försökte få köpa....

Dold talang: Kan simma långt i öppet vatten!

 

Berätta om dig själv, hur kom det sig att det var hästar du började skriva om?

Jag började egentligen som tecknare, det är teckna jag alltid har gjort, ända sedan jag var liten. Närjag blev hästtokig som 10-åring, blev det hästar på alla teckningarna. När mina seriefigurer Mulle och Stallgänget på Tuva så småningom fick bli böcker, var det en ganska naturlig fortsättning på tecknandet. I tecknade serier handlar det om att kunna säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt (helst enbart med bilderna), så att plötsligt få fritt spelrum, för ord i bokform, var alldeles underbart roligt.

 

Berätta historien om Mulle? 

Mulle föddes när jag bara var 15 år, dvs 1972. Jag var hästtokig och köpte en hästtidning som hette Ponny-Bilderna. I ett nr av tidningen hade man en utlottning där man kunde vinna en poster från Svenskt Grand National. Hästposters var guld värda på den tiden så jag skickade in mitt namn på ett vykort – och vann en poster! Men den kom aldrig. Jag väntade och väntade – och skrev till slut ett argt brev till redaktionen och efterlyste min affisch. I marginalerna klottrade jag arga små hästar som bockade och sparkade. Nån dag senare ringde Erik Norlander, som var tidningens redaktör, och

undrade om jag inte kunde tänka mig att teckna en serie med någon av de små karikatyrhästarna? Just då hade nämligen Min Häst dykt upp i butikerna, jag hade aldrig tecknat en serieruta i hela mitt liv, men kunde ju bara inte tacka nej, så jag gick med på det hela.

 

Men det var INTE kul. Plötsligt skulle jag, 15 år gammal, klara av att göra komplicerade seriesidor med nåt som tidigare varit ett sorglöst klotter. Jag kämpade och slet, tecknade serierutorna en och en istället för som en helsida, vilket jag inte klarade av. Jag fick kritik och fick rita om och det var inte alls kul. Jag tror jag grät en del också. Men jag fick ju lite betalt, och tänkte att om jag kämpade på så kanske det kunde bli tillräckligt för att köpa en häst...!

 

Åren gick och jag ritade vidare. Det tog LÅNG tid innan jag ens tyckte det var nåt annat än olidligt och Mulle (som till en början hette både Munter och Blixten innan redaktören bestämde att han skulle heta MULLE) bytte utseende många gånger under tidens gång. De apelkastade grå ringarna försvann i trycket, den spretiga manen fick lite stil och han blev allt rundare. Hans ägare (eller betjänt, snarare) fick namnet Molly Nilsson. Kaninen Tulpanöra dök upp. I verkligheten var det min kanin som jag tyvärr tvingades avliva och som fick återuppstå hemma hos Mulle för min själsfrids skull. Liksom katten Edgar. Nu har Mulle, nästan 50 år senare blivit en del av mig själv och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Jag älskar att teckna Mulle – både som seriefigur, på diverse väl genomtänkta produkter och i hans böcker. Dagböckerna inte minst där han får fritt spelrum för sina tankar och äventyr.

Hur föddes Stallgänget på Tuva?

Stallgänget på Tuva föddes när Min Hästs långkörare Hästkompisar på Åsen lades ner. Jag fick

frågan om jag kunde tänka mig att teckna en ny följetongsserie med riktiga hästar. Valet var

självklart – det skulle bli en sann histora om Tuvastallet, stallet som låg bara hundra meter från huset där jag bodde, på Norra Tuvan i Skellefteå. Att den serien skulle bli så älskad hade jag ingen aning om och jag kan fortfarande inte riktigt greppa det...

 

Vad har Min Häst betytt för dig genom åren? 

Min Häst har betytt nästan allt! Jag började ju teckna Mulle som 15-åring i tidningen

Ponny-Bilderna, men den tidningen lades ner efter ett par år. Jag försökte då få tidningen Vi i Sadeln att ta med Mulle, men de tyckte att han såg grotesk ut och ville inte alls ha honom. Så han låg i träda en liten tid innan han fick komma med i Min Häst, och där har han bott sedan dess. 

 

Jag har alltid haft ett jättebra samarbete med Min Häst och mina redaktörer. Min nuvarande redaktör, Katarina Oldenburg, var den som kom på idén med böckerna, utan henne hade de inte blivit av. Först bilderböckerna med Mulle, Mulles Dagbok och så kapitelböckerna med Stallgänget på Tuva. Det öppnade dörren till en helt ny värld för mig som alltid älskat böcker, och jag är så  oändligt tacksam.

 

Beskriv en serie du skrivit som påverkat dig extra mycket?

Mulle har ju påverkat hela mitt liv och är en oskiljaktig del av mig själv. Även serien om Stallgänget på Tuva, som gick under så många år, har  betytt  mycket eftersom den bygger på sanna händelser från stallet hemma på min barndoms Tuvan. Människorna och hästarna är alla vänner till mig och jag hade själv häst i det stallet som tonåring.

 

Min favorit att teckna var annars Freddie på Firefoot Farm, där jag fick teckna mystiska slottsrum i England, tornugglor och trädgårdar och alla detaljer som jag älskar att rita.

Mina riktigt gamla serier är också fulla av nostalgi för mig. De är inte de bäst tecknade, men har en känsla och en själ som är väldigt speciell.

 

Om du fick önska, vad skulle du vilja att dina böcker och serier lämnar för avtryck hos barn och

ungdomar som läser dem?

Svår fråga. Jag får ofta mail och meddelanden från läsare som berättar hur mycket mina serier

betytt  för dem under deras uppväxt. Hur serierna blev en varm och lycklig tillflykt för dem under svåra tider i livet, en värld att fly in i när saker blev jobbiga. Det känns jättestort för mig.

 

Andra kommer fram till mig på mässor etc och utbrister ”Barndom!” när de får se Mulle. Det gör mig också otroligt glad. Mulle har ju funnits så länge att han finns hos minst 2 generationer

hästälskare så det är både vuxna och barn som känner honom. Det känns väldigt unikt och lite

omtumlande, men härligt. Det gör mig jätteglad.

 

Det är nog allt jag kan säga som svar. Jag vill att mina serier och böcker ska ha värme och ge en känsla av något bra. Berättelserna är sorgliga och gripande ibland men det viktiga är att de kommer från hjärtat och att där finns ett ljus och en värme i alltsammans.